lördag 14 april 2018

Sista sprutdagen


Igår var sista sprutkvällen med Menopur och Orgalutran! Den här gången blev jag tvungen att spruta mig själv eftersom maken var på galej. Hade lite ångest över det innan, för även om jag gjorde det själv förra IVF:en känns det svårare nu (är det att jag är äldre?). Jag vet inte riktigt vad det är, men själva sticket i samband med spärren att trycka in en nål i sitt eget skinn, ja jag vet inte. Jag preppade faktiskt med bedövningssalva, och det gjorde hela skillnaden, att inte känna själva sticket förenklade ju betydligt!




Över lag har sprutorna varit jobbigare än vad jag trott. Än vad jag mindes kanske snarare. Mannen har ju hjälpt mig den här gången, men ändå har sticken varit jobbiga. Vill helst slippa göra det igen... Herregud vad jag hoppas att jag inte behöver göra det igen! Kanske inte så mycket för att sticken är jobbiga, utan för att allt är jobbigt. Mest mentalt förstås. Väntan och ovissheten och rädslan för besvikelsen och allt det där.

Ikväll är det dags för sista sprutan, Ovitrelle. Jag hoppas innerligt att det finns tillräckligt med ägg på måndag. Sist tog jag ut 17 om jag inte missminner mig, men bara ett gick att använda. Oddsen är ju inte så goda och det gör mg nervös. Tänk att gå igenom allt utan att äggen går att använda sen. Det händer ju en del. Det är ju det, så många moment som ska klaffa för att det ska sluta upp i en graviditet det här.

När jag berättade för mamma att vi gör en IVF igen blev hon så glad att hon satte saliv i halsen och fick en hostattack för att sedan börja prata om barnvagnar och beräknad förlossning och vad ska sonen säga om ett småsyskon. Som om jag faktiskt sagt att jag var gravid. Fick ju bromsa henne med att vi inte är där ännu, men hon kunde inte hejda sig. Det var ju gulligt och så, och man fick med sig lite av det där hoppet och glädjen i tanken på ett småsyskon. Men vi är ju faktiskt inte där än.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar