torsdag 26 april 2018

RD 6

Nu är första gången sedan starten som väntan börjar tära. Nu tänker jag på det hela tiden, från att ha varit ganska chill med tankarna. Det liksom känns som om jag är gravid, dock bara i huvudet, vilket skrämmer mig, jag inser att jag omedvetet förutsätter att det är så.. Vilket i sin tur gör mig så rädd för besvikelsen om det nu INTE är så. Idag köpte jag ett testa-tidigt-test. Även om det är för tidigt att testa, så bara måste jag ändå prova, imorgon bitti. Kanske urdumt, för det kanske ändå inte kommer visa något, och vad i hela friden ger det mig då? Men jag liksom hoppas så innerligt på ett svagt streck som tillåter mig fortsätta hoppas. Jag kan liksom inte bärga mig längre. Sist fick jag jättesvagt på rd 9 om jag inte minns fel. Imorgon blir rd 7, fast med blastocyst istället för 2-dagars. Vet egentligen inte om det gör skillnad eller ej, ägget har ju fortfarande bara varit i kroppen en vecka. Jaja skitsamma, jag ska testa imorgon. Är jag gravid så är jag ju, oavsett om det syns eller ej, och vice versa. Det kommer bara fortsätta bli väntan på slutgiltiga resultatet även om jag testar imorgon, men då det känns ju ändå som att jag GÖR någonting i allafall. Annars blir jag galen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar