söndag 8 april 2018

Ovisshetens vagga

Jag försöker att inte tänka för mycket. Bara göra. Ta sprutorna som om det vore för något annat. Inte förvänta mig att vara gravid om bara några veckor. Inte förvänta mig att det kommer att gå vägen på första försöket. Men ibland kan man inte låta bli.

Tänk om man bara kunde få veta. Att det går vägen. Så man skulle kunna tillåta sig att vara förväntansfull och nipprig hela behandlingen igenom, vad mycket roligare det skulle bli! Nu går jag med en skräckblandad förtjusning, tanken på att så här nära en graviditet har vi förmodligen inte varit sedan missfallet. Men också rädsla inför hur besvikelsen kommer att te sig om det inte går vägen. 30.000 och en himla massa mentala spänningar senare. Hur många försök orkar man, och har råd med, innan man ger upp? Om man så bara fick veta att det krävs sex behandlingar innan sjunde tar sig - då skulle det också vara värt det. Ett barn är värt alla pengar och allt slit i hela världen - bara man skulle få veta att det kommer. Men, det vet man ju inte..


Sprutdag 5 Menopur + Orgalutran
IVF 2 - Syskonförsök 1

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar