fredag 16 december 2016

Lägesrapport Cytotec

Blödningen kom igång efter ca 1,5 h, då hade jag inga direkta smärtor men hade ju också grundat med 2 st alvedon 665 mg och en ibumetin vilket funkade riktigt bra. Nu så här några timmar senare har jag mer av en typisk mensvärk, helt hanterbart och jag har inte behövt ta några fler värktabletter, alltså mycket bättre än förväntat! Blöder gör jag en hel del, först stora tjocka klumpar, nu bara alldeles klarrött rinnande. Jag har i stort sett bott på toaletten idag, om jag är uppe och går svämmar bindan över direkt och jag är inne på fjärde paret byxor.. När jag inte suttit på toa har jag suttit orörlig i soffan på dubbelvikta handdukar i soffan. Så länge jag sitter upp utan att röra mig täpper det till lite så jag kan få sitta i soffan en stund och se på teve, men så fort jag reser mig känner jag hur det svämmar över, får springa till toan och droppa en stund (och byta byxor). Det börjar bli lite tröttsamt att inte kunna röra på mig och inte kunna ligga ner (för då rinner det också över). Längtar tills värsta blödningen är över och hoppas att jag inte blodar ner hela sängen i natt.. Men utöver isolering i soffa/ på toan så har det än så länge gått bättre än vad de flesta skräckscenarios på nätet hävdar och det är jag väldigt nöjd över.

I väntans tider, fast motsatsen

It's on. Cytotec 4 st rakt upp i snippan. Nu är det bara att vänta på störtflod och smärtor från helvetet, antar jag. Har redan börjat blöda lite av mig själv så det här borde sätta fart och förhoppningsvis få allt överstökat idag. Bara jag överlever. Så börjar vi på ny kula efter det här. 2017 ska bli ett bättre år. Förhoppningsvis syskonets år. Okej? Okej!

torsdag 15 december 2016

Inte nog med att det inte blir någon bebis.. Man ska lida ont också.

Imorgon ska jag börja behandlingen med Cytotec för att blöda ut allt. Om man googlar (man ska aldrig googla) på Cytotec så hamnar man i MÄNGDER av forumtrådar där man förvissas om att Cytotec egentligen är ett rävgift förklätt i medicinsk form och att det jag ska få uppleva under morgondagen är ett djävulens påfund. Typ. Och det känns inte så trevligt, jag är faktiskt fruktansvärt nervös. Nervös över smärtorna och blodet, nervös inför om det inte går enligt skolboken utan jag blöder för mycket, blir dålig, eller kanske inte blöder tillräckligt och måste skrapas likförbaskat efteråt. Och att det blir utdraget och allt det där jobbiga inte är avklarat innan jul. Med nöd och näppe blev jag sjukskriven till den 22:a vilket jag är så tacksam över. Läkaren sa att de inte brukar sjukskriva alls annars. Men jobbar man med krisstöd är det rätt bra om man inte är i en kris själv, och det tyckte kanske läkaren också tillslut. 

Så, imorgon blir det blödarfest deluxe. Jag vill verkligen inte vara med..

tisdag 13 december 2016

Det fanns ingen sprattlande bebis i magen :(

Nä. Det blev ingen bebis denna gång. Missed abortion, sedan typ vecka 7 verkade det som. Så. Jävla. Orättvist. Så känns det. Jävla skit. Ska tillbaka till sjukhuset i övermorgon och om jag inte börjat blöda ut allt då (blödningen som kom i söndags är borta) ska jag få tabletter. Det är bara så ledsamt och tråkigt, vår lilla mirakelbebis. Och min dröm om ultraljudsbild i julklapp slog inte in den här gången heller. Nu får jag istället komma med nyheten om ett missfall. Fan. Nu hoppas jag innerligt att det inte var en på miljarden att bli till, utan att vi kan lyckas framöver istället.

Nu ska jag lägga mig och gråta några timmar så att jag kanske orkar hålla ihop mig till sonens luciafirande i eftermiddag. Tack gode gud för att vi har honom!!!!

måndag 12 december 2016

Vecka 11 och orolig

Nu är jag i vecka 11, eller åtminstone hoppas jag det. Pga typ helt symptomlös numera samt att jag började blöda igår så är jag så sjukt orolig. Klarrött rinnande blod. Jag har fått en tid hos gyn imorgon för att kolla upp det och jag kan inte tänka på något annat just nu, jag är så fruktansvärt orolig. Jag vet liksom inte hur jag kommer att reagera om vår mirakelbebis faktiskt inte lever. Bra i så fall att få beskedet imorgon och inte dagen innan julafton, då ultraljudet var tänkt, och hela släkten ramlar in. Jag kanske hinner bearbeta mig själv till att hålla ihop något sånär under julhelgen på den en och en halv vecka som är kvar. För någonstans så känns det som att det lutar mer åt det än att bebisen lever. Jag känner mig inte alls gravid. Jag kanske tar ut för mycket i förskott. Men det enda jag tänker på just nu är; hur kommer jag att reagera imorgon?