fredag 25 november 2016

Vecka 9

Nu är vi i vecka 9, lilleskrutt och jag. Jag har varit fruktansvärt trött. Så trött att jag nästan trott att jag ska svimma ibland. Behövt nypa mig i låren för att hålla mig vaken i möten på jobbet. Lagt mig halv nio om kvällarna, och faktiskt somnat. Liksom bomull i huvudet och en tung våt filt över kroppen. Jag kan inte minnas att det var riktigt så illa sist. Nästäppa från helvetet, så det blir en massa nässprejande har det blivit. Lite illamående har jag också varit vissa morgnar. Och innan jag fann mirakelmedicinen kiwi så var magen uppblåst som en ballong, och jag gick där ett par veckor och såg ut att vara i sjunde månaden och tänkte herregud, det går aldrig vägen om jag ser ut så här redan.
Mellan vecka 7 och 8 försvann plötsligt alla symptom. Brösten slutade ömma, jag kände mig piggare igen, magsvullnaden var borta och jag var plötsligt hur ogravid som helst, som över en natt. Och dagen innan hade jag träffat en ocharmig barnmorska jag inte alls tyckte om. En kopia av Kinberg-Batra, och bara där förstår ni va? En sån som inte har någon värme i ögonen, inget intresse i frågorna. Hon hade sagt till mig att jag inte skulle oroa mig för missfall föränn om alla symptom plötsligt försvinner. Ja ni förstår.

Tröttheten har kommit tillbaka. Inga ömma bröst och väldigt sparsamt med illamående. Men jag har förhoppning om att bebis är kvar och magen växer ändå lite i taget. Så, hursomhelst. Jag bytte barnmorska.

Sedan kom tiden för ultraljud hem, 28:e dec. Och då ville jag byta tid till innan jul, egentligen mest för något så fåfängt som att få en bild att ge bort i julklapp till mamma och pappa. Fick ny tid den 23:e dec. Och sen fick jag världens ångest. Gud vad dumt att göra det dagen innan julafton. Tänk om det inte alls ser bra ut. Då blir hela julen förstörd. Är det inte roligare att under julen få vara glad, få berätta i glädje för familjen och låta det vara så, än att få något mindre önskat besked och sedan få hit hela släkten med alla tindrande och glada barn dagen efter och istället behöva berätta om det? Nej jag tror att jag kanske byter tillbaka..




tisdag 1 november 2016

Chocken har inte lagt sig än

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå det. Det känns så overkligt, så oväntat. Så fantastiskt! Trots att vi bestämt oss för att försöka själva hade vi ändå helt mentalt och ekonomiskt förberett oss för en IVF, och lite praktiskt också genom att vår barnmorska förberett en uppstart av det hela. Så försök på egen hand kändes mest som ett förspel inför det där världens längsta samlag som en IVF innebär.. Men att det nu gick ändå. Och så snabbt! Och jag som inte alls väntat mig detta hade inte en tanke på folsyra eller andra viktigheter. Och har nästan glömt allt om vad man ska tänka på som gravid. Minska kaffet ja (fasen!). Och inte bada i jaccuzzin på ett tag (jaja..).

Om pyret stannar så långt så ska jag förverkliga drömmen jag hade hösten för 6 år sedan när vi började försöka och jag fantiserade om att genom en inslagen julklapp skulle få förmedla nyheten till mamma och pappa mitt på julafton. Jag kommer passera vecka 12 den 22:a dec. Så lyckas jag hålla det hemligt tills dess så är det så de ska få veta!

Jag är så förväntansfull, så nipprig, så lycklig! Sist jag var gravid var oron för missfall så överhängande att det var svårt att låta lyckan spira. Skulle det inte ha gått skulle hela processen för att försöka igen vara så jobbig och tuff och lång och det spädde på oron mycket mer. Visst kommer orostankar över en nu med, men lyckan över att vi klarade det själva den här gången är total. Att vi faktiskt kan göra barn! Trots allt!