fredag 16 december 2016

Lägesrapport Cytotec

Blödningen kom igång efter ca 1,5 h, då hade jag inga direkta smärtor men hade ju också grundat med 2 st alvedon 665 mg och en ibumetin vilket funkade riktigt bra. Nu så här några timmar senare har jag mer av en typisk mensvärk, helt hanterbart och jag har inte behövt ta några fler värktabletter, alltså mycket bättre än förväntat! Blöder gör jag en hel del, först stora tjocka klumpar, nu bara alldeles klarrött rinnande. Jag har i stort sett bott på toaletten idag, om jag är uppe och går svämmar bindan över direkt och jag är inne på fjärde paret byxor.. När jag inte suttit på toa har jag suttit orörlig i soffan på dubbelvikta handdukar i soffan. Så länge jag sitter upp utan att röra mig täpper det till lite så jag kan få sitta i soffan en stund och se på teve, men så fort jag reser mig känner jag hur det svämmar över, får springa till toan och droppa en stund (och byta byxor). Det börjar bli lite tröttsamt att inte kunna röra på mig och inte kunna ligga ner (för då rinner det också över). Längtar tills värsta blödningen är över och hoppas att jag inte blodar ner hela sängen i natt.. Men utöver isolering i soffa/ på toan så har det än så länge gått bättre än vad de flesta skräckscenarios på nätet hävdar och det är jag väldigt nöjd över.

I väntans tider, fast motsatsen

It's on. Cytotec 4 st rakt upp i snippan. Nu är det bara att vänta på störtflod och smärtor från helvetet, antar jag. Har redan börjat blöda lite av mig själv så det här borde sätta fart och förhoppningsvis få allt överstökat idag. Bara jag överlever. Så börjar vi på ny kula efter det här. 2017 ska bli ett bättre år. Förhoppningsvis syskonets år. Okej? Okej!

torsdag 15 december 2016

Inte nog med att det inte blir någon bebis.. Man ska lida ont också.

Imorgon ska jag börja behandlingen med Cytotec för att blöda ut allt. Om man googlar (man ska aldrig googla) på Cytotec så hamnar man i MÄNGDER av forumtrådar där man förvissas om att Cytotec egentligen är ett rävgift förklätt i medicinsk form och att det jag ska få uppleva under morgondagen är ett djävulens påfund. Typ. Och det känns inte så trevligt, jag är faktiskt fruktansvärt nervös. Nervös över smärtorna och blodet, nervös inför om det inte går enligt skolboken utan jag blöder för mycket, blir dålig, eller kanske inte blöder tillräckligt och måste skrapas likförbaskat efteråt. Och att det blir utdraget och allt det där jobbiga inte är avklarat innan jul. Med nöd och näppe blev jag sjukskriven till den 22:a vilket jag är så tacksam över. Läkaren sa att de inte brukar sjukskriva alls annars. Men jobbar man med krisstöd är det rätt bra om man inte är i en kris själv, och det tyckte kanske läkaren också tillslut. 

Så, imorgon blir det blödarfest deluxe. Jag vill verkligen inte vara med..

tisdag 13 december 2016

Det fanns ingen sprattlande bebis i magen :(

Nä. Det blev ingen bebis denna gång. Missed abortion, sedan typ vecka 7 verkade det som. Så. Jävla. Orättvist. Så känns det. Jävla skit. Ska tillbaka till sjukhuset i övermorgon och om jag inte börjat blöda ut allt då (blödningen som kom i söndags är borta) ska jag få tabletter. Det är bara så ledsamt och tråkigt, vår lilla mirakelbebis. Och min dröm om ultraljudsbild i julklapp slog inte in den här gången heller. Nu får jag istället komma med nyheten om ett missfall. Fan. Nu hoppas jag innerligt att det inte var en på miljarden att bli till, utan att vi kan lyckas framöver istället.

Nu ska jag lägga mig och gråta några timmar så att jag kanske orkar hålla ihop mig till sonens luciafirande i eftermiddag. Tack gode gud för att vi har honom!!!!

måndag 12 december 2016

Vecka 11 och orolig

Nu är jag i vecka 11, eller åtminstone hoppas jag det. Pga typ helt symptomlös numera samt att jag började blöda igår så är jag så sjukt orolig. Klarrött rinnande blod. Jag har fått en tid hos gyn imorgon för att kolla upp det och jag kan inte tänka på något annat just nu, jag är så fruktansvärt orolig. Jag vet liksom inte hur jag kommer att reagera om vår mirakelbebis faktiskt inte lever. Bra i så fall att få beskedet imorgon och inte dagen innan julafton, då ultraljudet var tänkt, och hela släkten ramlar in. Jag kanske hinner bearbeta mig själv till att hålla ihop något sånär under julhelgen på den en och en halv vecka som är kvar. För någonstans så känns det som att det lutar mer åt det än att bebisen lever. Jag känner mig inte alls gravid. Jag kanske tar ut för mycket i förskott. Men det enda jag tänker på just nu är; hur kommer jag att reagera imorgon?

fredag 25 november 2016

Vecka 9

Nu är vi i vecka 9, lilleskrutt och jag. Jag har varit fruktansvärt trött. Så trött att jag nästan trott att jag ska svimma ibland. Behövt nypa mig i låren för att hålla mig vaken i möten på jobbet. Lagt mig halv nio om kvällarna, och faktiskt somnat. Liksom bomull i huvudet och en tung våt filt över kroppen. Jag kan inte minnas att det var riktigt så illa sist. Nästäppa från helvetet, så det blir en massa nässprejande har det blivit. Lite illamående har jag också varit vissa morgnar. Och innan jag fann mirakelmedicinen kiwi så var magen uppblåst som en ballong, och jag gick där ett par veckor och såg ut att vara i sjunde månaden och tänkte herregud, det går aldrig vägen om jag ser ut så här redan.
Mellan vecka 7 och 8 försvann plötsligt alla symptom. Brösten slutade ömma, jag kände mig piggare igen, magsvullnaden var borta och jag var plötsligt hur ogravid som helst, som över en natt. Och dagen innan hade jag träffat en ocharmig barnmorska jag inte alls tyckte om. En kopia av Kinberg-Batra, och bara där förstår ni va? En sån som inte har någon värme i ögonen, inget intresse i frågorna. Hon hade sagt till mig att jag inte skulle oroa mig för missfall föränn om alla symptom plötsligt försvinner. Ja ni förstår.

Tröttheten har kommit tillbaka. Inga ömma bröst och väldigt sparsamt med illamående. Men jag har förhoppning om att bebis är kvar och magen växer ändå lite i taget. Så, hursomhelst. Jag bytte barnmorska.

Sedan kom tiden för ultraljud hem, 28:e dec. Och då ville jag byta tid till innan jul, egentligen mest för något så fåfängt som att få en bild att ge bort i julklapp till mamma och pappa. Fick ny tid den 23:e dec. Och sen fick jag världens ångest. Gud vad dumt att göra det dagen innan julafton. Tänk om det inte alls ser bra ut. Då blir hela julen förstörd. Är det inte roligare att under julen få vara glad, få berätta i glädje för familjen och låta det vara så, än att få något mindre önskat besked och sedan få hit hela släkten med alla tindrande och glada barn dagen efter och istället behöva berätta om det? Nej jag tror att jag kanske byter tillbaka..




tisdag 1 november 2016

Chocken har inte lagt sig än

Jag kan fortfarande inte riktigt förstå det. Det känns så overkligt, så oväntat. Så fantastiskt! Trots att vi bestämt oss för att försöka själva hade vi ändå helt mentalt och ekonomiskt förberett oss för en IVF, och lite praktiskt också genom att vår barnmorska förberett en uppstart av det hela. Så försök på egen hand kändes mest som ett förspel inför det där världens längsta samlag som en IVF innebär.. Men att det nu gick ändå. Och så snabbt! Och jag som inte alls väntat mig detta hade inte en tanke på folsyra eller andra viktigheter. Och har nästan glömt allt om vad man ska tänka på som gravid. Minska kaffet ja (fasen!). Och inte bada i jaccuzzin på ett tag (jaja..).

Om pyret stannar så långt så ska jag förverkliga drömmen jag hade hösten för 6 år sedan när vi började försöka och jag fantiserade om att genom en inslagen julklapp skulle få förmedla nyheten till mamma och pappa mitt på julafton. Jag kommer passera vecka 12 den 22:a dec. Så lyckas jag hålla det hemligt tills dess så är det så de ska få veta!

Jag är så förväntansfull, så nipprig, så lycklig! Sist jag var gravid var oron för missfall så överhängande att det var svårt att låta lyckan spira. Skulle det inte ha gått skulle hela processen för att försöka igen vara så jobbig och tuff och lång och det spädde på oron mycket mer. Visst kommer orostankar över en nu med, men lyckan över att vi klarade det själva den här gången är total. Att vi faktiskt kan göra barn! Trots allt!


måndag 31 oktober 2016

GRAVID!!!!

Herregud jag vågar knappt tro att det är sant. Men jag är gravid!!! På andra spontana försöket! Jag är i chock!

Efter att mensen väntat fyra dagar stod jag inte längre ut med stressen att titta efter blod var tjugonde minut, jag var bara tvungen att veta. Så jag köpte ett test idag, rev upp förpackningen innan jag ens fått av mig skorna, in på toan med en plastmugg. Hann inte ens läsa på bruksanvisningen hur man skulle göra. Det kändes som om 30 sekunder var bekant och jag höll stickan i så länge. Strecken kom så snabbt och så starkt och jag började gråta där på toan, nästan hyperventlierade. Sen kom jag på att jag var tvungen att kolla bruksanvisningen för att förvissa mig om att det verkligen var två streck som betydde gravid och inget annat. Och då såg jag att det visst bara var fem sekunder stickan skulle blötas. Då blev jag lite nojig att överexponeringen kunde ge missvisande svar, så jag tog det andra testet också, kissade tre droppar till. Och jag var fortfarande gravid även på den stickan. Jag. Kan. Inte. Fatta. Har spermierna äntligen lärt sig simma?! Det är så tidigt än, men herregud ändå! Det tog sig! Utan IVF! Vi kan tydligen själva trots allt!!!

onsdag 14 september 2016

Okej. Round 2.

Det tog visst ett tag att få tummen ur. Eller snarare spiralen. Det har ju varit smått fantastiskt (underdrift) att vara totalt mensfri, och jag ville verkligen inte skiljas från min befriare. Valde helt enkelt en sista blödarfri sommar, innan hela den här karusellen med barnjakt skulle köra igång. Men nu så rykte spiralen för några veckor sen och mensen kom som ett brev på posten bara några dagar senare. Kände mig helt förvillad i tamponghyllan på Konsum, liksom helt glömt bort efter två och ett halvt mensfria år vad det är man ska ha. Både byxor och livrem tänkte jag och köpte flera med kartonger och förpackningar med diverse bindor, tamponger och trosskydd. Safety first.

Vi har valt att prova lite själva först. Trots att det kanske egentligen inte är någon idé. Men det har ju ändå gått fem år sedan vi gjorde vår utredning, och man vill ju gärna tro att de där simmarna har piggat på sig en del sen sist. Kanske är det lönlöst och de är precis lika kassa som förut. De var ju inte bara väldigt få, utan simmade under all kritik. Kanske betyder det att något hormonstörande har förstört dem för all framtid. Men vad är väl det sista som dör om inte hoppet. Vi provar hursomhelst. Ett litet tag. Så får vi se om vi hoppar på hela den där IVF-svängen igen framöver.

Den här gången ska jag försöka vara lite cool. Inte förvänta mig nåt. INTE planera namn innan ägglossning ens skett. Och så. Är så satans rädd att lyckan av att ha fått en fantastisk unge ska förtas över sorgen att det aldrig blev en nummer två. Därför försöker jag hålla lite balans på mig själv den här gången, och inte tänka så förbaskat mycket. Wish. Me. Luck.