måndag 31 december 2012

Om 2012 - då livet blev något helt annat

Så var år 2012 snart över. Och vilket år det blev! Om 2011 var ett riktigt skitår (då jag drabbades av nedskärningar på jobbet och fick byta till ett riktigt skitjobb samt att vi efter ihärdiga försök fick beskedet att vi inte kunde få barn) så blev 2012 istället ett av de bästa åren vi någonsin kommer att minnas! Visst började ju året tufft med all rädsla, oro och skräck inför, under och efter  vår IVF. Men det fina liv det ledde till gör att allt är glömt och förlåtet. ;)

I januari påbörjade vi behandlingen, fredagen den 13:e för att vara exakt. Det innebar en förfärligt massa sprayande i näsborrarna. Och plötsligt var jag dessutom en människa med sprutor i skafferiet, vilket kändes sjukt obehagligt. Att jag snart även skulle ha dem i magfläsket kändes än mer obehagligt (och just "obehagligt" kan ju kanske vara lite av årets underdrift).


Menopur, blandspruta, kanyl och blandkärl

I februari, på min födelsedag, togs äntligen den sista sprutan. Nu när jag tänker tillbaka på det känns det smått overkligt att jag verkligen lyckades med alla sprutor. Visst blev det många tårar och ångest inför varje stick, men jag klarade det banne mig.


Förbrukade sprutor

Två dagar senare, den 20 februari, var vi till USÖ första gången för äggplock då mina kärt förvarade och välnärda ägg skulle sugas ut och befruktas. En hel drös ägg blev det. Den 22:a februari återfördes det enda av 11 befruktade ägg som ville dela sig tillräckligt bra. Eller alldeles perfekt bra för den delen. Vi fick en procentchans på 43 % att jag skulle bli gravid.

I slutet av februari blev jag sjukskriven från mitt skitjobb och var hemma en månad, alla hormoner gjorde att jag mådde kasst och stressen på jobbet blev för mycket. Jag brakade ihop kan man säga. Fick högt blodtryck och hjärtljud i öronen. Jag skrev inte så mycket om just det här, men jag var ledsen mest hela tiden. Men så under mars visade tre st graviditetstester alla samma sak - jag var gravid! Det hade verkligen gått vägen. Och tack vare sjukskrivningen kom jag tillbaka till ett helt nytt och fantastiskt roligt jobb i april, äntligen på smällen och med ny energi! I april fick vi också se ett litet pickande hjärta mitt i en liten kidneyböna på en skärm - och det skulle bli första gången vi fick se vår finaste Alfred.

I maj fick vi åter se vår lilla groda på ultraljudet vid KUB-testet, den här gången var han lite mer människolik och det var helt fantastiskt att se! Han liksom kanade runt på rumpan och gjorde hoppsasteg och utfall och gud vet vad. Jag var som förtrollad, ville aldrig att barnmorskan skulle bli klar. Små fötter med tår och små händer med fingrar. Overkligt. Först då insåg vi att jag faktiskt hade en liten, liten människa inuti mig. Jag fick också känna honom röra sig för första gången i slutet av maj. Vid nästa ultraljud i juni fick vi veta att det var en liten pojke vi skulle få, och snart fick han arbetsnamnet Bo.

Ultraljud i vecka 18

Sommaren lunkade på, magen växte och hösten kom. Jag räknade ner dagarna, oroade mig mest hela tiden, och kände efter som en tok om han fortfarande rörde på sig och levde. Det gjorde han som tur var, varenda gång.

Sista bilden med Alfred på insidan, 8 dagar innan förlossningen.

Så kom november. Och den 11/11, efter 9 månaders väntan, 15 kilos viktökning, 50 timmars värkar och 26 timmars kämpande på förlossningen, kom han ÄNTLIGEN till oss, den finaste lilla guldklimp vi någonsin sett! Alldeles, alldeles perfekt!

En alldeles nykläckt liten marsipangris, 11/11-12

Vår underbart fina son fanns äntligen hos oss, och som efter många om och men fick namnet Alfred.

Året 2012 kommer ju därmed alltid att vara speciellt för oss, året då våra liv förändrades så kolossalt och för att aldrig bli som förr igen. Efter två års längtande blev vi äntligen föräldrar! Nu ser vi förväntansfulla fram emot år 2013, och alla fantastiska milstolpar vi får uppleva när Alfred börjar sitta, krypa, stå och gå.. och tänk att få höra honom säga mamma och pappa..!


Gott nytt år!



tisdag 25 december 2012

God jul!

Så var Alfreds första julafton över. Och tänk att det blev en jul med en bebis på armen tillslut ändå! Det här skrev jag för exakt två år sedan, 25:e december 2010. Önskan jag hade då slog inte in till 2011, men efter ännu ett år så. Han klarade visserligen inte att riva sina julklappspapper själv, men han fanns med! Jag skulle inte vilja spola tillbaka tiden till då för två år sedan, då jag fortfarande var ovetande om den hårda vägen fram tills idag. Men tänk att vi äntligen är här, just nu - med den finaste bebisen i världen!

Under gårdagen, som firades hos mina föräldrar med närmsta familjen, sov Alfred mest hela tiden trots att hans sex kusiner i varierande åldrar lekte hela havet stormar precis intill. Det var fullt ös med andra ord, men Alfred tog både kusinerna och jultomten med ro. Av tomten fick han bl.a. ett babygym att sällskapa sig i. Och så nöjd han (och jag) blev! Han ligger där och pratar friskt och hjärtligt med en flygande gris, anka, kossa och häst. När han blir lite tung på ögonlocken tar han sig en tupplur, för att sedan slå upp sina blå och åter tjöta lite med sina nya kompisar. Bästa barnvakten på länge.

Nu längtar jag till jularna framöver, när Alfred blir lite mer medveten av sig, och åh vad jag ska proppa honom full med jultraditioner! Baka pepparkakor, koka kola, klä julgranen, lyssna på stilla natt, tokäta lussebullar, jamen ni vet - ALLT det där. Eftersom jag är en juljunkie av finaste kvalisort medan min käre andre hälft är lika intresserad av julen som börsnotiserna i DN, så lägger jag allt mitt hopp till att Alfred kan uppfostras till att älska julen precis som jag. Och jag ska göra mitt bästa!

måndag 10 december 2012

Tandlösa leenden

Nu har vår fina lilla prins börjat le medvetna leenden, och inte visste man hur fina leenden kunde vara innan man sett dem för första gången på sitt eget barn. Tandlöst och härligt, och man blir innerligt lycklig varje gång. Speciellt vid de tillfällena när man ammar och möter hans blick och han spricker upp i solsken med tutten i mun och mjölk i mungiporna. Jäkla goa skitonge!

Jag har fortfarande lite svårt att koppla att det där lilla livet fanns i min mage för drygt fyra veckor sedan. Man hamnar ju i bebisbubblan direkt och all fokus hamnar på att man själv och bebisen ska överleva här och nu. Jag inser att jag ännu inte riktigt fått distans till att jag faktiskt fött ett barn, att jag har en son. En son som förhoppningsvis kommer att finnas för resten av mitt liv. Det är så stort, men jag har nog inte fattat det riktigt än.

torsdag 6 december 2012

Vi vet vad han heter, men vi kallar honom Bo.

Nu har Bo äntligen fått sig ett namn *trumvirvel*, och han är numera en liten Alfred. Det är inget namn vi alls diskuterat tidigare, utan när vi tragglat fram och tillbaka med våra varsina favoriter (som den andre av oss aldrig gick med på) så sa sambon plötsligt en kväll "Men Alfred då?" Och ja. Efter lite fundering och smakande på namnet så tyckte vi båda om det. Det lät gulligt och lite coolt och vi tyckte båda att det var ett bra namn på vår lille parvel. Och mer överens än så skulle vi ju troligtvis aldrig bli, så Alfred blev det.

Men, hm. Vi kallar honom fortfarande för Bo.